Detta för mig är du ett väldigt känsloladdat ämne,som kanske framgick lite från dag 1.

Min mamma My fick mig precis innan hon skulle fylla 20, jag var ett så kallat "misstag" gjord med en kille som hon endast träffade några få gånger när alkoholen var inblandad.
Min mamma valde att behålla mig, medans fadern vad jag har förstått aldrig vågade berätta för sin familj.
Min mamma idag har jag ingen kontakt med och jag tycker det är skönt, vi är olika personer med helt olika värderingar och detta gör att de få gånger vi faktist har pratat med varandra de åren som gått har resulterat i bråk.
Jag gjorde ett undantag och faktist åkte ner till henne när Thea var född, detta var sista gången jag träffade henne, förra året fick jag det tråkiga beskedet att hon var sjuk.
Hon har blåser på lugorna, KOL och en blodsjukdom som gör att hon rasat i vikt och är en väldigt svag människa.
Tiden lär visa hur länge hon får finnas i jorde livet.
Den dagen hon går bort så kan jag inte ljuga om att jag kommer känna en lättnad, hon är min mamma men hon är inte Mamma i den bemärkelsen en mamma ska vara.
Jag har aldrig fått svar på de frågor som ploppat upp under min uppväxt, jag har absolut ingen aning om släktingar på den sidan utan detta är något som hon håller inne med.
Tyvärr har hennes prioritering i livet alltid varit hon själv, hon har alltid satt sig själv i främsta rummet, så för mig är hon den personen som gav mig liv men där är det stopp, finns inte mer där.
Hon har utsatt mig och mina syskon för så mycket under våra första år så jag kan inte känna någonting som kan kallas kärlek till sin mamma.

Min pappa Leif dog i ALS 1991, som även då min farmor hade gjort tidigare.
Jag vet att min farfar lever omgift med en annan kvinna men han fick tidigt en strok och har hjärtproblem så han har inte orkat fysisk att ta upp en relation med mig och jag förstår honom, det måste vara hemskt tufft att förlora både fru och sin förstfödda son och sen få veta att man har barnbarn.
jag vet att jag än så länge är det enda barnbarnet men jag har 2 farbröder, många gånger har jag tänkt tanken att ta mod och skriva ihop några rader till de men sen vet jag inte hur mycket de vet och jag vill inte riva upp en familj så jag får helt enkelt leva vidare.
Jag tog faktist mod förra året ocg ringde hem till min farfar, det var då hans fru som svarade, en kvinna som det hördes så i rösten på att hon ej var munter för att jag ringde.'Hon förklarade kort att min farfar hade brutit lårbenet och låg på sjukhus, jag bad henne ta mitt nummer och be han ringa mig om han någon gång orkade.
Än har inte samtalet kommit men som sagt man ska leva på hoppet så kanske kanske en dag.




 Min mamma & En av mina bröder.
Av respekten för min fars familj lägger jag ej upp  den bild jag har av honom!