Så hamnade man i lilla eksjö, för att göra historian kort så hamnade man på en utredning på ett behandlingshem efter att hamnat i fel umgänge och skippade skolan. Man tyckte man var en tuff tonåring vilket man ju inte var;-) 2001 till 2003 har nog hitintills i mitt liv varit de tuffaste, hur mycket man än fick uppleva när man var liten och "yngre" var det först nu man började känna och tänka på vad man egentligen ville med allt, jag tror nog allt att på detta ställe var det tre personer som träffade rätt känslomässigt hos mig och det gjorde att jag fick en helt annan syn på vissa saker! Och i småland blir man nog allt kvar ett tag till;-) kommer hoppa lite bland åren, både småbarnsåren och nutiden. Egentligen minns jag ingenting eller allt det beror på hur man ser det,det mesta under 8år har jag nog förträngt, visst kommer minnen, så som poliser,droger, bråk och att vi flyttade en massa pga min mammas dåliga liv upp ibland men absolut inget jag tänker dagligen på eller ens varje månad men det händer och allt sätter spår i själen. Minns så väl jag måste varit runt 6år, jag stod i mitt och lillasysters rum och lyssnade mot dörren när mamma skrek och en man skrek. När jag sen på morgonen vaknade var inte mamma hemma, hon var borta länge,hon var konstig när hon kom hem. Idag vet jag varför.... Att kunna gå ut så och bara lämna sina barn jag förstår inte tankesättet? Aldrig att jag skulle kunna göra så,mina barn är allt och så borde väl alla känna?