Ja det är en riktigt bra fråga i allt som är. Varje dag går jag med en klump i magen, jag vill inte såra någon men hur jag än gör så trampar jag på någons fötter. Men är det bara jag som gör fel? Som ordspråket säger det är aldrig ens fel att två träter det verkar inte existera i mitt liv. Jag vill få allt att fungera bara flyta på. Kan jag få känna att jag mår bra en dag? En ynka dag. Tror du det är lätt att vara ensamstående med två? Nej som sagt du tycker 2timmar om dagen måndag till torsdag räcker?det funkar inte för mig då får det vara. Jag älskar mina barn så innerligt så det finns inga ord som kan beskriva det med rättvisa. Men jag kan vara ärlig. tiden,allt runt, pappan det var fel. Det kunde ha väntat. Ingen får misstolka mig nu för jag ångrar de verkligen inte de är mitt kött och blod mitt allt men det kunde ha funnits en bättre tid i livet. Jag ser mig själv inte som någon dålig mamma jag gör säkert fel, för vem är felfri?det finns säkert de som är bättre än mig men jag tillhör nog ändå inte de sämre men du får mig att känna mig där. Som att jag tillslut inte kommer orka. Jag behöver att tiden stannas för en dag, andas in lite ny energi, för just nu vet jag inte var jag själv står. Hur ska jag då kunna vara en bra mamma? Jag är mamma 24 timmar om dygnet 365dagar om året, du tycker att dubehöver inte ha något ansvar nattetid eller helger? Är det skillnad på mamma och pappa? Jag orkar inte ha det som det är nu, men jag vet att går jag på hårt så sårar jag människor som älskar barnen lika mycket som jag. Människor som thea är så fäst vid. Men hur länge ska jag kämpa mig igenom dagarna och sen bryta ut i gråt så fort barnen sover? Jag är fast här. Min familj bor långt härifrån jag kan inte bara flytta. Du har din familj här och du har mage att kasta ut dig det du gjord. Hur kan du vara så känslokall? Du sätter kniv på kniv i mig och du har gått över gränsens gräns med hästlängder och jag orkar snart inte mer. Gör jag då rätt, kanske inte i vissa ögon. Och tiden lär visa om det är rätt eller fel. Men i dagens läge känns det rätt för mig för du har snart brutit ner mig totalt. Så varsågod kalla mig vad ni vill men jag är en bra människa innerst inne synd att ni inte har förstått det att ni inte vet hur mycket skit jag den senast tiden jag egentligen har fått tagit men framför er har jag lett men inombords har jag en hel flod med tårar. Och det håller på att svämma över. Så vad är egentligen rätt och vad är fel?